Monkey see, monkey do!

När jag som vanligt driftar iväg från uppsatsskrivandet med mantrat, det går snabbt, jag ska bara kolla en grej, ekandes i huvudet brukar jag ganska ofta hamna på den återkommande hajpade bloggen PRANKMONKEY och denna gång så överraskar han mellan sarkasmen och de verbala turbotuttarna med en insamling för UNICEF och döm av min förvåning när jag nästan omedelbart slänger iväg ett mess och duktigt stillar mitt västerländska medelklass sinne med en 50-lapp straight up and down like six o´clock. Jag som vanligtvis kryssar mellan volontärer på stan som värsta Stenmark. Nog för att jag hade ett autogiro där ett tag men de var mest för att kunna säga det när en liten oförstörd tonåring med tindrande ögon fångade mig på stan och frågade om jag inte ville stödja någon organisation för någonting, någonstans. Missförstå mig rätt, jag är inte så kallhjärtad som jag får det att låta men jag har en viss insikt i välgörenhetscirkusen och den är många gånger långt ifrån den korståg-för-en-bättre-värld-fasad som många tror samt att det finns många politiska åtgärder som kan tas till som är ljusår mer effektiva än alla välgörenhetsgåvor tillsammans någonsin skulle kunna uppnå. Men att donera fyller en funktion. Tvgalorna är perfekta tillfällen för svenska artiseliten att visa upp sin senaste outfit samt att visa att de faktiskt har ett samvete och själv som en vanlig svennebanan lättar man sitt samvete för att man har det så bra en stund. Funkar bra för mig! Men poängen var lite vad en talesperson gör för en produkt/märke. Det hör inte till vanligheterna att man blir påverkad känns det som, i alla fall inte av filmstjärnor som kränger parfymer, popstolpskott vill att man ska dricka läsk eller om en avdankad sportidol vill att man ska städa med just dennes favvorengöringsmedel. Men PRANKMONKEY gjorde det för mig. Han fick mig att frivilligt ge bort pengar. Props! Kolla HÄR!